Startsida

Mitt förlag

Ronny Mikael

Bokomslag

Dikter ur boken

Mer om mig

Livsfilosofi

RK/HV

Nära Till Hands

Massagemetoder

Lästips

Goda råd

Nyttiga länkar

Jag tycker att det är spännande med människor. Många gånger är det så att den "buttre enstöringen till granne" har massor att berätta - om man bara tar kontakt och ger sig tid att lyssna. Likaså kan den "sippa gamla" tanten ha varit med om fantastiska saker i sitt liv. Eller din mycket unga arbetskamrat som inte alls ger intryck av att ha några särskilda livserfarenheter. Man måste ha öppna sinnen för att upptäcka människor. Jag har varit med om en del saker i mitt liv som inte är så vanliga och som jag tänkte dela med mig av på denna sida.

En svinaktig ridtur

Bröllop i Marocko

En ärofylld utmärkelse

Fallskärmshopp med paparazzi i hasorna

I flygande fläng

Konnichi-wa betyder hej på japanska

Om ansiktsblindhet

I mitten av 1980-talet fick jag en förfrågan av en bekant om jag ville medverka i en musikvideo som skulle släppas på MTV. Det tyckte jag lät ganska kul. Musikvideon handlade om en grupp människor i långt gången tid som festade så som man gjorde förr. Två tjejer begav sig av från värdshuset i gryningen och kände sig lite lössläppta. De fick för sig att rida på en gris. Den här grisen var enormt stor och vi skulle rida nakna på den. Tagningarna skedde i början på april och innan dagen var slut var vi halvt ihjälfrusna. Vi gjorde inspelningen på en 4H-gård där bonden sprang omkring hela dagen med ett helt gäng kameror hängandes om halsen. Som tur var så var grisen utrustad med samma underbara tålamod som vi mänskliga "svin". Videon visades aldrig på MTV och ingen annanstans heller. Vad jag vet.

Tillbaka till sidans början

I början av 1990-talet gifte jag mig i Marocko. Vi hade ett traditionellt bröllop, men det jag inte hade tänkt på var att jag var tvungen att omvända mig till Islam för att kunna gifta mig traditionellt. Och jag hade förstås inte någon "man i byrålådan" som kunde lämna över mig. Vi blev tvungna att ta en tur i den vräkiga limousinen som tillhörde den marockanska motsvarigheten till "pastorsämbetet" och ragga en vuxen man, ej muslim, som ville lämna över mig. Först åkte vi runt till kyrkorna i sta'n, men vi fick inte tag i någon man där. Då åkte vi till campingplatserna där vi slutligen såg en ljus långhårig man yrvaket kravla sig ur en tältöppning. Ur limousinen kliver en handfull skara människor (varav en; min syster, fotograferar frenetiskt) och frågar om han är kristen och om han i så fall vill delta i en liten ceremoni. Vi hade tur! Tyvärr talade han inte arabiska utan vi fick engagera hans kamrat att tolka då min man inte fick sköta tolkningen själv. Vi placerade stolar i en stor ring, de gigantiska böckerna togs fram och efter en massa frågor och svar på heder och samvete var jag såväl omvänd som gift. Det hela avrundades med att vi skrev in våra namn i liggarna.

Under tiden som detta skedde samlades folk i massor runtikring oss som naturligtvis undrade vad vi gjorde på campingen. Min man fattade inte först att vi var gifta. Det var verkligen ett antiklimax för min romantiskt lagda man. Hela proceduren avslutades med en provisorisk bröllopsfest med läsk och sockerkaka på campingens cafeteria. Vi är nog de enda som har fikat med en enormt stor publik på en öppen plats i Marocko. Emellertid var vi inte riktigt gifta förrän vi hade fått alla stämplar på våra papper om giftermålet, vilket tog många dagar i anspråk. Hemma hos familjen hade vi sedan ett tre dagar långt bröllop med flera olika ritualer som gick in i varandra i ett. Men det är en annan historia.

Vi är numera skilda, men det beror inte på kulturskillnader eller något annat stereotypt. Åtminstone är vi skilda enligt svensk lag eftersom vi bodde här då. Vi tänkte inte på att vi måste skilja oss enligt marockansk lag också, där vi alltså fortfarande är gifta.  Det är rätt kul, faktiskt. Min före detta man flyttade tillbaka till Marocko vid skilsmässan, men vi är fortfarande vänner och har kvar kontakten.

Tillbaka till sidans början

I slutet av 1990-talet fick jag den stora äran att ta emot Fo 44's silverplakett för förtjänstfulla insatser. Det var vår försvarsområdesbefälhavare, Kim Åkerman, som personligen förärade mig denna, tillsammans med ett tal som jag knappt minns något av. Jag hade blivit kallad till ett möte under andra förespeglingar då man visste att jag inte är så förtjust i utmärkelser. När Kim Åkerman inledde den enkla ceremonin förstod jag ingenting. Jag vet inte hur mycket och vad denna plakett innebär i försvars-sammanhang, men för mig betyder den enormt mycket. Framförallt har jag ändrat uppfattning om utmärkelser. Numera tycker jag att det är viktigt att lyfta fram människors goda kvaliteter med de medel som finns. För min egen del innebar det att även jag kunde se och uppskatta kvaliteter hos mig själv som jag tidigare inte förstod att sätta värde på.

Tillbaka  till sidans början

I augusti 1999 hoppade jag och min son fallskärm, ett prova-på-hopp. Det var helt underbart! Vi hoppade över Gärdet i Stockholm. När jag landade rusade en reporter och en fotograf fram och ville intervjua mig. Med den rusningen kunde reportern kvalificera sig till paparazzi. De var där för att skriva om saker man kunde göra i vår somriga huvudstad. Reportaget blev bra och fotona också. 

Sommaren 2001, provade jag på att flyga ett litet flygplan. Det var jättekul, och ganska lätt, men ingenting som jag gör om. Min son var med som passagerare. Han lyckades hetsa flyginstruktören att bravera med loopar. Jag var sjösjuk i flera timmar efteråt. Och inte en enda paparazzi dök upp efter min lyckade landning.

Tillbaka till sidans början

Sommaren 2005 åkte jag runt halva jordklotet, till Japan. Tillsammans med en klubbkamrat från aikidon åkte jag och hälsade på en kompis som bosatt sig därnere, i Tokyo. Det blev en fullständigt osannolik semester med många upplevelser. Bland annat var vi medbjudna till saképrovning där några av Japans främsta sakétillverkare bjöd på det bästa de hade. Det var verkligen en ära och ynnest att få deltaga, då inte ens vilka japaner som helst får uppleva något liknande. Medan ägarna berättade visades en film som visade hur tillverkningen går till, och vi åt en nio-rätters fantastisk god middag. Vi försökte att hänga med så gott vi kunde trots att vi inte kunde prata japanska utan vår medhavda parlör. Som tur är behöver man inte vara språkkunnig för att avnjuta utsökta små japanska rätter! Vi lyckades över förväntan att smälta in i sammanhanget för flera av sakétillverkarna kom fram till oss och pratade japanska när det var mingeldags. De blev lite förvånade när vi behövde tolk. Hur kan man hantera ätpinnar och föra sig så galant utan att tala språket!!!! De var förundrade.

Här står jag mitt i Tokyos vimmel:

Tokyo är en stad rik på neonljus och ljud av alla slag

Tillbaka till sidans början

Hösten 2005 läste jag en intressant artikel som handlade om ett osynligt och väldigt okänt handikapp; ansiktsblindhet (prosopagnosi). Handikappet innebär att man har svårt att känna igen människor. Trots att det inom vetenskapen har varit känt i över hundra år så är det inte många som vet att det ens existerar. Andra egenskaper med handikappet är att man saknar eller brister i orienteringsförmågan och att man har ett gott sifferminne samt att det finns en ärftlighetsfaktor. Tydligen är man också lite dålig på socialt småprat i olika sammanhang. Det kan uppstå pinsamma tystnader när man inte vet vad man ska prata om. Jag ringde upp forskaren Görel Kristina Näslund som efterlyste människor med detta handikapp till sin forskning. Forskarna vet inte så mycket mer än att minneslagringen på något vis är eftersatt, inte bara vad gäller ansikten utan mycket annat också. Jag själv har t ex alltid haft svårt att minnas hur gator går i en stad (lär mig aldrig!) och att lära mig nya tekniker och kata inom aikido. Det är som om informationen slängs direkt ner i ett hemligt rum dit jag inte har nyckeln. Nu behöver jag i alla fall inte vara konfunderad över detta faktum, utan istället försöka hitta tekniker som tar mig förbi hindren. Jag har mer än 40 år på mig att klura ut något! Ett tips till dig som är ansiktsblind är att säga till personer du nyligen träffat att de får ta initiativet och hälsa när de ser dig, eftersom ditt minne för ansikten är lite dåligt. Det har jag gjort i alla år och ännu är det ingen som har tagit illa upp!

Tillbaka  till sidans början

 

Nu har jag inte mer att berätta!

Ansvarig för denna sida:
Monica Petersson


Sidan blev redigerad
2009-02-28

 

Synpunkter? Skicka e-post till:
monica@livetsunder.se