Startsida

Mitt förlag

Ronny Mikael

Bokomslag

Dikter ur boken

Mer om mig

Livsfilosofi

RK/HV

Nära Till Hands

Massagemetoder

Kuriosa

Lästips

Nyttiga länkar

 

 

Goda råd:

 

Jag vill gärna förmedla det jag har lärt mig under resans gång. Råd och erfarenheter som jag själv skulle ha varit tacksam om någon kunde ha förmedlat till mig. Jag fick min son bara några månader innan jag skulle fylla 20 år, och även om jag av andra då ansågs mogen för min ålder, hade jag inte mycket erfarenheter av livet att komma med. Och jag var definitivt inte rustad för den kamp som skulle komma. Därför vill jag gärna dela med mig lite av det jag har lärt mig med det förbehållet att varje situation är unik och att det egentligen inte finns något rätt eller fel.

 

 

De första råden baseras på en upptäckt som jag gjorde ganska tidigt genom att vara öppen och prata om min situation. Jag upptäckte att andra hade stor förståelse när jag beskrev hur min son var, och om hur svårt det var att hitta sätt att dämpa hans känsloutbrott. 

 

Mina två första råd är därför

Våga vara öppen och berätta hur det är. Förvånansvärt många har liknande upplevelser eller har någon i sin omedelbara närhet som delar dina upplevelser. Förvånansvärt många kan också delge dig sina erfarenheter som kan kasta ett ljus över din situation. Likaså upplevde jag att många var tacksamma för att jag var så öppen, då det gav dem en större medvetenhet och förståelse i deras kontakter med andra barn och/eller föräldrar.

 

Om du upplever att du har problem med ditt barn, att det kanske är annorlunda än andras barn; Ta hjälp! Försök inte lösa det på egen hand.

Ett sätt att ta hjälp kan vara att leta upp en förening eller organisation där du kan träffa andra i liknande situation, och där andra kanske har råd och hjälp att ge dig.

Ett annat sätt är att på egen hand söka så mycket kunskap som det bara går. Idag finns ju internet, och har du inte tillgång till det själv kan du boka dator på biblioteket.

Ett tredje sätt är att ta hjälp via barnavårdscentralen, skolkurator, BUP med flera aktörer som erbjuder professionell hjälp.

DET VIKTIGASTE FÖR BARNET ÄR ATT DU KÄNNER DIG TRYGG I DIN ROLL OCH FUNKTION SOM FÖRÄLDER! Är du trygg så undanröjer det många onödiga situationer som leder till konflikter. Det gäller särskilt dessa barn som är så beroende av struktur och rutiner. De är extra känsliga för om föräldrarna kan ge dem den trygghet som de behöver.

 

tillbaka

Som människa och förälder är det lätt att tänka "jag borde ha gjort si eller så", "jag skulle inte ha gjort det eller det", särskilt om det inte går bra för barnet. Med facit i handen kan man efteråt se hur man skulle ha gjort istället. Men man har ju aldrig facit i handen, utan man får göra det bästa man kan, med de förutsättningar man har för stunden. Om man grämer sig för att man tagit fel beslut eller handlat fel så bryter man ned sig själv. Det tar mycket kraft från en. Resultatet blir att man lätt känner sig misslyckad, och hur trygg är man som förälder om man upplever sig som misslyckad? Det skapar bara en rädsla att man i fortsättningen ska fatta fel beslut. Barnet mår inte bra av att föräldrarna är rädda för att fatta fel beslut. Sådant märker ens barn direkt.

Även om det inte är lätt så är det ändå viktigt att man kan se att man har gjort sitt bästa, och vara nöjd med det, även om det inte räckte till.

 

Många undrar hur jag har klarat av att kämpa så. En stor anledning är att jag har varit förlåtande mot mig själv. Jag har haft perioder när jag haft tunnelseende, och varit i situationer när jag helt enkelt inte har vetat vad jag ska göra, men med facit i handen så vet jag att just då kunde jag inte göra på något annat sätt. Jag har kunnat se att jag har varit slut på energi, att jag saknat kunskaper, att jag tänkt fel helt enkelt, men jag gjorde så gott jag kunde då, och jag är nöjd bara med att jag har kämpat och inte gett upp. Istället för att bryta ned mig så har den insikten gett mig styrka genom alla år.

 

tillbaka

Det har inte varit lätt att vara mamma åt ett hyperaktivt, impulsstyrt och depressivt barn som dessutom har krävt 100% närvaro hela tiden. Det har inte varit lätt att kämpa med myndigheter för att få hjälp och förståelse, framförallt inte när han började med droger och på slutet när han blev psykiskt sjuk. Det har inte varit lätt att vara ensam. Under årens lopp har min energi periodvis varit helt slut, och jag har känt mig så dränerad att jag knappt har orkat gå och lägga mig på kvällarna. Socialt liv har då bara känts som en belastning. Man orkar inte ens tänka framåt. Hur ska man då klara av att vara mamma och människa utan att bränna ljuset i båda ändarna?

 

Till att börja med ska man sluta upp med att tänka på, och oroas över, allt som man INTE vill ska hända. Anledningen är att hjärnan bara klarar av att tänka konkret. I hjärnan finns inte ordet "inte". Ett bevis på det är om man ber en person att inte tänka på en röd ros, så genast dyker en röd ros upp i hjärnan/tanken på den personen. Det gagnar inte mig att binda känslomässig oro för saker som bara finns i min fantasi och som kanske kommer att hända. De tankarna tar mycket kraft i onödan.  Istället ska man tänka på hur man vill att det ska vara. Om jag ber en person att tänka på en tvåsitsig sportbil så kommer genast en bild i hjärnan på en sådan bil. Det gav mig styrka att tänka på det liv som min son hade möjlighet att leva och som skulle göra honom gott,  och hur mycket jag skulle orka att kämpa för att han skulle kunna få det livet.

 

Men det räcker inte alltid att man vet hur hjärnan fungerar. Det är ofta som om den har ett eget liv med tankar som snurrar runt som på en repig skiva; orostankar, skräckscenarios; samma tankar om och om och om igen. På sätt och vis har hjärnan ett eget liv. Den har en vanebildande tendens, det vill säga, den strävar faktiskt efter att upprepa sig. Det blir en ond spiral av tankar som hela tiden återupprepar sig med en alldeles egen bärkraft. Då kan det hjälpa om man tänker på hjärnan som på ett barn som behöver vänja sig av med något (till exempel nappen). Man måste med andra ord hitta strategier att avleda uppmärksamheten på dessa tankar som hela tiden återupprepar sig, och som skapar stress, oro och ångest. Jag fick kämpa mycket med mina tankar som for runt hela tiden.

  En strategi var att kasta fram "mot-tankar". När oron snurrade runt koncentrerade jag mig på att tänka på vad jag faktiskt kunde göra för att förbättra situationen, och på vilket sätt det förbättrade oddsen för min son. Det gjorde också att jag kände mig handlingskraftig istället för maktlös.

  En annan strategi var att resonera med mig själv. "Vad hjälper det att jag ligger här och tänker? Inget finns att göra just nu i alla fall. Mina tankar förändrar ingenting ändå. Inte just nu."

  En tredje strategi var att alltid ha en bok till hands, en bok som jag tyckte mycket om och klarade av att koncentrera mig på, alternativt att lägga mig i soffan och slötitta på TV ett tag.

  En fjärde strategi var att skapa en känsla av valmöjligheter genom att veta att jag hade flera olika strategier att ta till, för att kämpa mot de gnagande tankarna.

  Jag försökte också att använda meditativa metoder genom att "tömma" hjärnan på tankar. Självklart kom tankarna tillbaka hela tiden och jag fick kämpa med att "låta dem passera" för att bli tom i huvudet igen. Jag kanske inte var så lyckosam i den bemärkelsen att jag blev tom i huvudet men ofta somnade jag av själva aktiviteten.

 

På dagarna kunde det gå an, men nätterna var ofta ett mindre helvete. Då kunde jag ligga sömnlös och oroa mig för sonen som var någonstans där ute "i kylan", eller oroa mig för att vi inte skulle få den hjälp som vi behövde, eller oroa mig för ekonomin som konstant var usel eftersom sociala myndigheter inte var särskilt benägna att ge min son ekonomiskt bistånd. När jag hade så mycket ork att tankarna fick energi att snurra runt på det sättet, kunde jag gå ut på långa promenader. Så länge som jag rent fysiskt rörde mig framåt så funkade tankarna också mer konstruktivt. Det var som om de också rörde sig i en riktning framåt. Jag gick så länge som jag behövde, ibland en halvtimma, ibland fyra-fem timmar. Ibland tog jag promenader mitt i natten. Min filosofi var att det i alla fall var bättre att vara ute och gå, än att ligga klarvaken i mörkret i sängen. Tankeverksamheten hade en stark tendens att vara destruktiv då.

 

tillbaka

 

 

Något som jag hade nytta av att veta var att det kostar mer energi att tänka än vad det kostar att anstränga sig fysiskt. Man blir med andra ord mera trött av mentala aktiviteter. Särskilt trött blir man av mentala aktiviteter som inte leder till resultat. Hjärnan kan ju inte skilja mellan fantasi och verklighet, i den bemärkelsen att alla skräckscenarios som man målar upp i huvudet får samma fysiska verkan på dig som om det skulle hända i verkligheten. På samma sätt är det om du ligger i sängen och tänker på allt som du ska göra under dagen; diska, städa, laga mat, jobba. Det leder till fysiska reaktioner i kroppen på så vis att hjärnan rustar dig med de hormoner och kemikalier som du behöver för att utföra det som du tänker på. Problemet är bara att du inte gör det i verkligheten. Du pumpas full med det som behövs för en fysisk  aktivitet men du gör dig inte av med det. Om du tänker på något som oroar dig pumpas du full med adrenalin och andra kroppshormoner som du behöver för att klara påfrestningen men så länge som du håller dig i stillhet och inte gör något åt situationen (ligger i sängen om natten och tänker) så gör du dig inte av med hormonerna. Det bryter ner dig, tröttar ut dig mycket mer än om du agerar. Därför mådde jag bättre av att göra NÅGONTING som på något sätt förbättrade förutsättningarna för oss. 

 

Ibland räcker inte energin ändå. Då har jag tagit ett steg i taget. Jag har satt upp rimliga mål, som är överkomliga, och som jag vet att jag kommer att klara av. På det viset har jag, trots motgångar och total dränering av min energi, ändå kunnat hämta lite styrka i att räkna framgångar.

 

En enkel tumregel är att inte räkna framgångar i resultat utan i hur mycket man orkat kämpa trots motgångar. Om jag ser på hur mycket jag har kämpat för min son så är jag oerhört framgångsrik, för jag har verkligen varit envis och enveten i min kamp. Men om jag ser på resultatet; en olycklig människa som aldrig lyckades komma ur sitt drogmissbruk och som var ledsen över sitt liv och slutligen själv tog slut på det, ja, då måste jag anse mig själv som fruktansvärt misslyckad. Nu gör jag inte det för jag är säker på att min kamp och min kärlek gav honom flera år extra; värdefulla år som innebar chanser till ett värdigt liv.

 

tillbaka

 

 

Ett annat sätt har varit att utarbeta plan A, plan B och plan C för alla eventualiteter. Detta gjorde jag särskilt när det gällde kontakter med myndighetspersoner eftersom de kunde vara helt oförutsägbara och inkonsekventa, vilket ofta medförde känslomässiga reaktioner från min sons sida som jag fick tampas med. Min strategi kunde vara följande: "Om vi får detta negativa besked av socialsekreteraren så A: föreslår jag min son att vi försöker det här istället, B: då provar vi detta, C: då kollar vi om det här och det här är genomförbart" 

 

Det som har genomsyrat alla mina strategier har varit att jag i alla lägen har gjort mig själv till aktör. Även om jag inte alltid har haft ork och energi så har jag i alla fall gjort något som jag har känt har medfört en förändring, en framgång, en process framåt, en plan eller åtminstone en förhoppning. På det viset har jag aldrig gett upp. På det viset har jag aldrig låtit mig själv att känna mig som ett offer, oförmögen att rå över omständigheter och andras nycker. Att vara aktör istället för offer har genererat styrka och drivkraft och skapat en god spiral.

 

tillbaka

Men hur gör man när man känner att man gjort allt man kunnat? Man har kämpat och slagits med näbbar och klor och gjort precis allt som står i ens makt. Många gånger var jag i den situationen. Jag kunde bara hjälplöst (i bokstavlig mening, för någon hjälp upplevde jag inte i de situationerna att vi fick) se på hur min son lämnades åt sitt öde att gå sin självdestruktiva väg hand i hand med droger, dåligt mående och kriminalitet. Vad gör man när maktlösheten och oron och ångesten sliter i mamma-hjärtat? När sonen portas från psykakuten, eller sociala myndigheter hänvisar till varandra, och han inte orkar mer för han ser bara ryggarna av dem han söker hjälp hos? När sonen till slut ger upp och vänder tillbaka till ett liv han egentligen inte vill leva. När han inte alls vill leva längre.

 

I de situationerna hittar man inga svar på den eviga frågan: Vad mer kan jag göra? Det som jag gjort i de situationerna är att flytta fokus. Först har jag accepterat att det inte finns mer att göra. Jag kan inte påverka andra att hjälpa oss, och jag kan inte påverka min son mer när han har valt drogernas värld. Jag har flyttat fokus från striderna och lagt ner stridsyxan, och istället fokuserat på att "putsa mina fjädrar", "slicka mina sår" och på återhämtning. Jag har stannat upp och inventerat situationen och bedömt vad som rimligen kan återuppbyggas först, vilka behov jag har haft och vilka möjligheter som stått till buds. 

 

Genom att stanna upp, istället för att fortsätta strider som ändå är dömda att misslyckas, och fokusera på mina egna behov och möjligheter till återhämtning samt vad jag kan rusta mig med (bygga upp självtillit/känna mig "normal" och social/sova mycket/bara vara o s v) så har jag dels talat om för mig själv att jag är viktig (det höjer energinivåerna lite), dels riktat tankarna mot en framtid (återhämtning och upprustning riktar energierna mot framtiden).

 

Jag har också utvärderat mycket vad jag har gjort bra och vad jag kan göra bättre nästa gång. Det är ett annat sätt att rikta fokus mot framtiden. Det skapar en känsla av meningsfullhet att stanna upp och vara eftertänksam när man ändå inte kan kämpa mer, för tillfället. Jag funderar ju i syfte att lära mig till nästa gång, när det nu blir i FRAMTIDEN. Det skapar en känsla av att det trots allt inte är hopplöst, framtiden kan bära med sig förändringar, nya möjligheter och hopp. Det är också ett sätt att skapa en hälsosam distans till allt man gör, tänker och känner. För mig var dessa perioder värdefulla, eller rättare sagt jag GJORDE dem värdefulla, för det var då som jag lättast kunde sätta saker och ting i ett sammanhang, gallra ur orsakskedjor och få en förståelse för mina egna reaktioner samt se de olika processer som styrde i min son. I dessa perioder tog jag också reda på så mycket jag bara kunde om de myndigheter vi kom i kontakt med, kollade upp möjligheter till hjälp samt personer som skulle kunna vara behjälpliga på olika sätt. Jag förberedde/rustade mig inför kommande strider. Det var också ett sätt att rikta fokus mot framtiden, och därigenom ett sätt att tala om för mig själv att framtiden fanns för oss. Det blev en god spiral som ingav nya krafter, hopp och förtröstan.

 

tillbaka

 

 

Allt detta gav lindring åt ångesten som slet i hjärtat, och oron varje gång det ringde i telefonen eller på dörren. För så var det också. Jag stålsatte mig varenda gång för BESKEDET som varje telefonsignal eller dörrsignal kunde föra med sig. Jag stålsatte mig för att vara beredd på det värsta tänkbara. Beskedet som skulle innebära att all kamp var förgäves. 

 

Jag har blivit stark med tiden, och jag har klarat mig bra med hjälp av alla mina strategier. Men det innebar inte att det helt och hållet tog bort all oro, och all ångest. Oron och ångesten fick jag lära mig att leva med dygnet runt, varje minut, varje sekund. Det innebar bara att jag mycket, mycket lättare klarade av att vara stark för både mig och min son, att jag klarade av att hålla hoppet och modet uppe hos oss båda, även när det var som allra svartast.

 

tillbaka

 

 

SÅDAN ÄR SORGENS NATUR

 

Den är som en stormig höst som griper tag i en och far runt i en så allt som har stått rakt fälls. Kvar står några enstaka pinnar och överallt ligger vindfällen och blottar stora öppna sår. Det är sorgens natur. Men stormarna mojnar så småningom av, kommer inte så ofta, och till slut kommer vintern med sitt skyddande täcke. Man undrar vad som ska hända när snön smälter för man vet ju att allt är förändrat och man är själv förändrad. Våren kommer, och med den en och annan vindpust. Men det är okey. I mars kanske det kommer en extra snöstorm, helt oförberett, och vi fryser lite och undrar om inte helvetet ska ta slut någon gång. Och vi saknar så vi blir tokiga. Men naturen har sin gång, så även sorgens natur. Våren kommer och den vindpinade naturen är full av nytt liv. Det är inte alls som förut, men det är i alla fall liv. Mycket smått som jobbar på för fullt. Redan första året skjuter nya skott fram, och ett och annat frö som aldrig annars skulle ha hittat till oss har kunnat slå rot. Efter några år är det svårt för andra att se vad man har gått igenom, för man har vuxit så väldigt, och det är vackert för andra att uppleva. Bara vi själva vet hur stormarna kändes. Lite sköra kan vi vara för allt för hårt väder, men med åren blir vi starkare, för allt det nya som växer upp är gjort av väldigt segt virke. Vi går vidare i våra liv, lever med sorgen, vad annat kan vi göra?

(publicerad på min blogg 080324)  

 

tillbaka

 

Ansvarig för denna sida:
Monica Petersson


Sidan blev redigerad
2009-02-28

 

Synpunkter? Skicka e-post till:
monica@livetsunder.se